Tidig historia
Man har på många ställen i Thailand hittat kvarlämningar och fossiler av växter och djur som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Många av fynden har hittats i nordöstra delarna av Thailand, i och omkring Koratplatån. Djurfossilerna är främst från dinosaurier och kan dateras så långt tillbaka i tiden som till senare delen av Triasperioden (runt 200 miljoner år sedan). Dessa fynd räknas också som de äldsta som upphittats i Sydostasien.
Bland de dinosauriefossiler man har hittat i Phu Wiang-distriktet i nordvästra Thailand finns bland annat Phuwiangosaurus sirindhornae, en gigantisk plantätande dinosaurie med lång hals, kraftfull svans och litet huvud. Man har också hittat fyra andra dinosariearter i Phu Wiang – Siamotyrannus, som är en mindre version av nära besläktade Tyrannosaurus Rex, en krokodilätande varelse vid namn Siamosaurus, världens minsta dinosaur Compsognathus samt den strutsliknande arten Ornithomimosaurie.
I den närliggande Chaiyaphum-provinsen har man hittat fynd efter två andra dionsauriearter, den papegojnäbbade dinosaurien Psittacosaurus sattayaraki och Isanosaurus attavipachi, som påminner i mångt och mycket om den långhalsade Phuwiangosaurus.
Fossiler från den upprättgående människan, homo erectus, har också hittats i Thailand. Lampangmannen, som fått sitt namn från provinsen där kvarlämnorna hittades, tros ha levt någonstans runt en miljon till 500 000 år sedan. De första bevisen på mänsklig bebyggelse i det vi idag kallar Thailand hittades i Ban Chiang nära Udon Thaini i nordöstra Thailand. Upptäckterna av gravplatser och konstföremål såsom verktyg av brons och lerkärl, tyder på ett samhälle med kunskap om risodling och är troligen från 2100 till 200 f. Kr. dvs. från yngre stenåldern fram till järnåldern.
Före thailändska kungarikena
Genom århundraden upp till nutid har Thailand varit befolkat av främst tre olika folkgrupper. Till en början slog sig Monfolket ner i landet, därefter Khmererna och senare Tai, en folkgrupp som emigrerade från södra Kina och Vietnam och nådde Thailand via Laos.
Under det första årtusendet av vår tideräkning spred Taifolket ut sig i Yunan, Vietnam, Laos, Thailand och Burma (Myanmar), och utvecklade därefter olika språk. Taifolket var inte någon stormakt vid den här tidpunkten, utan fann sig inklämda i norra Sydostasien mellan kungadömena Nan Zhao, Pyu och Angkor.
Under 100-talet e.Kr. började Sirivijaya-riket att breda ut sig över Malaysia och slutligen också upp i södra delarna av Thailand. Nakhon Si Thammarat, Chiaya och Surat Thani grundades under den här tiden för att skapa handel över Kranäset (smalaste delen av Malackahalvön i Thailand och Burma).
Moncivilisationen, även kallad Dvaravati, började slå sig ner på nutida Thailands bördiga slätter under 500- till 800-talet. Dvaravati skiljde sig mycket från övriga civilisationer genom att bygga sina städer omringade av vallgravar och jordväggar. I och med dess slutenhet förblir också Dvaravati fortfarande något av en mystisk civilisation och man kan inte helt säkert säga hur riket styrdes. Lopburi var under den här tiden en religiös samlingsplats för Monfolket och man tror att Nakhon Pathom i närheten av Bangkok fungerade som huvudstad. Trots osäkerheten runt Dvaravati så vet man att de etablerade handelsleder som blev betydelsefulla för Thailands utveckling. Man har längs lederna hittat buddistiska konstföremål som indikerar en stark influens från indisk kultur i regionen.
Från 800-talet till 1000-talet utökade Khmererna sitt imperium till att innefatta nästan hela Thailand och anlade viktiga säten i Phimai, Lopburi och Nakhon Si Thammarat. Den inhemska befolkningen, som mestadels bestod av Tai, kom att ta många influenser från Khmererna. Det kan man bland annat se på de tempel som byggdes i Phanam Rung, Phimai och Lopburi.
Under hela tiden Khmererna styrde Angkor gjorde Lopburi anspråk på självständighet och var ett viktigt center för den uppkommande Siamesiska kulturen. Det finns dokument från så tidigt som år 1001 som visar att Lopburi ansökte om självständighet från Angkor.
I norra Thailand pågick också etablerandet av nya städer, bland annat av buddhistiska lärda som grundade stadsstaten Haripunjaya i Lamphun. Även i andra delar i norr fortsatte Taifolket att grunda städer, där Chiang Saen kom att bli en av de viktigaste. Det var också i Chiang Sean som Lan Na, ett av de första större thailändska rikena, grundades på 1100-talet. Etableringen av Lan Na, Sukhothai och Phayao, tre allierade kungariken som grundade av samtida ledare, representerar början på Thailands historia som vi känner den idag.
Sukhothai
Taifolket började på 1200-talet bli en kraft att räkna med och man började gradvis kräva självständighet från Khmer- och Monrikena. Sukhothai grundades och fick sitt namn, som på engelska betyder ”dawn of happiness”, 1238 av Khun Pha Muang och Khun Bang Klang Thao. Sukhothai-eran anses av många vara den gyllen eran i thailändsk historia, tack vare de rika tillgångarna som fanns i landet samt att kungarna under Sukhothai ansågs vara ovanligt generösa. Den mest berömda och omtyckte kungen under Sukhothaistyret var Kung Ramkamhaeng den store (1279-1298), som kraftigt utökade kungarikets gränser.
Under Sukhothai-perioden formades det moderna thailändska alfabetet och det är också under den här tiden som några av de vackraste thailändska konstföremålen skapades. Kung Ramkamhaengs död ledde dock till att staten Ayutthaya gradvis ökade sitt inflytande på riket. Kungens död blev också början till slutet för Sukhothai. Riket började förfalla i snabb takt och Istället kunde Lan Na ta över regionen mer och mer. I mitten av 1400-talet, då kung Tilokaraj var vid makten, nådde Lan Na sin topp vad gäller konst och litteratur. Lan Na skulle dock gå samma öde till mötes som Sukhothai. Efter Tilokarajs död försvagades Lan Na betänkligt, mycket på grund av interna konflikter. 1564 besegrades Chiang Mai och föll under Burmesiskt styre. Burmeserna kom att ockupera stora delar av norra Thailand i århundraden, utan att för den skull föra utvecklingen framåt. Chiang Mai användes som en militärbas, från vilken man utgick i sina attacker mot Ayutthaya. Ayutthaya å sin sida hade kommit att bli en makt att räkna med i de centrala delarna av Thailand och fortsatte gradvis att ta kontrollen över fler delar av landet från mitten av 1300-talet och framåt.
Ayutthaya
Kungarna av Ayutthaya var redan från början starkt influerade av Khmerkulturen, vilket betydde mindre förståelse och öppenhet. Istället kom kungarna av Ayutthaya att bli envåldshärskare och antog även titeln devaraja (kung från gud). Ayutthayas regenter var väldigt måna om att expandera sitt kungadöme och man fann sig ständigt i konflikt med sina grannriken. Under 1600-talet började Siam att få upp ögonen för väst och handelsrelationer och diplomatiska band med länder därifrån skapades. Burmeserna ogillade att Ayutthaya försökte utöka sina gränser och gjorde ett antal försök att störta kungadömet innan man slutligen lyckades 1767.
Den övertygande segern till trots, lyckades inte burmeserna att hålla kontrollen över Siam särskilt länge. En ung general vid namn Phya Taksin och hans anhängare lyckades till slut bryta sig igenom de burmesiska styrkorna och flydde till närliggande Chantaburi. Det skulle ta sju månader innan de hade samlat mod och kraft för en attack mot Ayutthaya. Styrkorna tog vattenvägen via Chao Praya-floden och lyckades slutligen ta Ayutthaya i besittning. Tragiskt nog var staden plundrad och i det närmaste totalförstörd vid det här laget.
Thonburi
General Taksin, som han kallas, beslutade i och med förfallet av Ayutthaya att huvudstaden skulle flyttas till en stad närmare havet. Han ansåg att detta skulle underlätta handel med andra länder, säkerställa anskaffandet av vapen och göra det lättare att försvara sig ifall burmeserna skulle attackera på nytt. Den nya huvudstaden kom att hamna i Thonburi, belägen på andra sidan floden av var Bangkok ligger idag. General Taksin hade en tuff tid som regent. Efter att Ayutthaya föll tappade man den centrala kontrollen över kungariket och Taksin fick spendera mycket av sin tid åt att försöka få de enskilde provinserna att enas.
Rattanakosin
Efter Taksins död började en ny era i den thailändska historian, nämligen Chakri-dynastin. Första kung var General Chakri (Rama I) och han kom att regera från 1782 till 1809. Han första beslut som kung var att flytta huvudstaden till andra sidan Chao Phraya-floden, närmare bestämt till Bangkok. Rama I var också den kung som lät bygga det kungliga palatset som är ett så populärt turistmål, för bland annat svenskar, idag. Efterföljande kung, Rama II, kom att regera i 27 år (1824-1851) och hann under den tiden att återöppna relationerna med väst och etablera handel med Kina.
Rama IV, kung Mongkut, som regerade mellan 1851 och 1868 blev känd i väst genom musikalen ”Kungen och jag”. Musikalen är baserad på boken ”Anna och kungen av Siam” av Margaret Landon och handlar om hur Kung Mongkut bjöd över en brittisk änka, Anna Leonowens, och hennes två barn för att lära kungens fruar och barn engelska och brittiska seder. Kung Mongkut var också mycket populär bland folket för sina pakter med länder i väst, vilket ledde till att Thailand som enda land in Sydostasien inte blev koloniserat. Rama IV genomförde också ett antal sociala och ekonomiska reformer som ledde till en högre levnadsstandard i landet. Kung Chulalongkorn, Rama V (1868-1910) fortsatte i sin fars fotsteg och avskaffade både slaveriet och förbättrade både välfärden och det administrativa systemet.
Reformerna fortsatte under nästkommande regenter, och kung Vajiravudh eller Rama VI (1925-1935) introducerade till exempel allmän skolplikt. Kung Prajadhipok, Rama VII (1925-1935) ändrade Thailand från absolut till konstitutionell monarki. Rama VII var också den första och hittills enda kung av Thailand att abdikerade från sin tron, vilket han gjorde 1933. Ny kung blev istället hans brorson, kung Ananda Mahidol eller Rama VIII, som regerade i Siam mellan 1935 och 1946. Det var under Rama VIII:s tid vid tronen som landet ändrade sitt namn från Siam till Thailand, i och med tillkomsten av en demokratisk regeringsmakt 1939. Thailands nuvarande monark, kung Bhumibol Adulyadej, som regerat sedan 1946, är den nionde kungen i Chakritdynastin och går således under namnet Rama IX.
